From: Anna
Category: Kategori för detta inlägg
Date: 07 Oct 2000
Time: 04:08:03
Remote Name: 212.151.38.9
Jag har inte heller fått någon behandling. Det tog lång tid innan jag hittade "rätt" läkare som tog mig på allvar. Av denne har jag fått stöd och råd, men ingen behandling.
Försäkringskassan där jag bor har varit hjälpsam och förstående. Det har jag förstått inte heller är givet. Alla utomstående, inklusive vissa läkare, har svårt att förstå dessa difusa symtom. Jag själv ville heller inte erkänna mig såsom sjuk, jag kände mig istället som en "gnällkärring" i minst ett halvår.
Det är också svårt när ens närmsta krets inte förstår och tar en på allvar. Om du har brutit benet blir du gipsad, och då ser omgivningen att det VERKLIGEN är något fel på dig. Min familj har talat om för mig att jag är lat som inte orkar med allt jag "bör". Till sist blev jag arg och sa ifrån ungefär med orden "inte ger du en med gipsat ben ett hopprep och säger åt den -Hoppa din late djävel!"
Jag tror att det kommer att ta flera år innan det finns bra behandling för oss utbrända. Det är en nyupptäckt sjukdom och vi som är sjuka nu är lite av försökskaniner. Förhoppningsvis leder det till att nästa generation utbrända får det bättre, men det är verkligen en klen tröst för oss idag.
Mitt råd till dig är att söka alternativ behandling, det har hjälpt mig. Jag har "behandlat mig" med mental träning och långsam fysisk aktivitet, t ex promenader, cykling och simning. Jag har varit i kontakt med "en klok gumma" som gör något i stil med healing. Hon lärde mig nya synsätt. Dessa förändrade tankebanor gör att jag är bättre på att behålla min energi för mig själv. Jag har också lärt mig att säga ifrån hur jag vill ha det. Förut tänkte jag ofta tvärtom, hur jag inte ville.
Lev och njut av livet dag för dag, så mycket du orkar med. Det är inte fult att lata sig!
From:
Category: Kategori för detta inlägg
Date: 03 Jun 2001
Time: 08:33:13
Remote Name: 213.64.215.153